döda mig, snälla!
det måste finnas ett stopp på allt det här, ett avslut. på riktigt.
jag orkar inte med fler sömnlösa nätter eller dagar med ångesten tryckandes i bröstet.
jag orkar inte med att se hur min familj bara går mer och mer sönder, hur bit för bit försvinner.
jag är rädd, rädd för att allt ska försvinna, att allt ska ta slut, helt.
jag vill inte, jag vill att allt ska vara som det en gång var, när det var vi, när det var ni.
jag vill inte förvandlas till den jag håller på att bli,
jag vill inte tappa allt igen. men jag är på väg. det går bara fortare och fortare.
det är som en tjock dimma i mitt huvud, jag känner igen känslan.
vill inte se, vill inte öppna dörren till allt. jag vill bara gömma mig för allt,
vara den lilla människa jag faktiskt är, den sårbara, trasiga och ensamma människan.
men jag kan inte, måste vara stark. ta hand om alla andra, visa att jag klarar mig.
så länge mina nära har det bra, så klarar jag mig.
eller jag vill tro det iallafall, jag måste försöka tro på det.
det finns ingen som jag kan prata med, ingen som förstår.
eller, jag kanske har fel, det kanske finns någon, men jag är för rädd.
jag går in i min roll som stålkvinnan som inte har några beskymmer,
så jag låter ingen skrapa på ytan. jag vill inte att någon ska se alla märken, ärr eller sår som ligger där under. jag törs inte visa dem för någon, jag äcklas utav dem, men jag vet att jag måste skrapa sönder skorpan in till allt, någon gång snart, en gång för alla. jag måste hitta källan till att jag mår som jag gör, annars kommer allt bara förvärras.
jag är rädd för mig själv, blir rädd för vad ångesten gör med mig, eller får mig att göra.
vad rösterna driver mig till eller hur mina tankar tar över mitt huvud, hur jag låter dem styra.
jag orkar snart inte mer, måste hitta en väg ut. på ett eller annat sätt.
jag orkar inte med fler sömnlösa nätter eller dagar med ångesten tryckandes i bröstet.
jag orkar inte med att se hur min familj bara går mer och mer sönder, hur bit för bit försvinner.
jag är rädd, rädd för att allt ska försvinna, att allt ska ta slut, helt.
jag vill inte, jag vill att allt ska vara som det en gång var, när det var vi, när det var ni.
jag vill inte förvandlas till den jag håller på att bli,
jag vill inte tappa allt igen. men jag är på väg. det går bara fortare och fortare.
det är som en tjock dimma i mitt huvud, jag känner igen känslan.
vill inte se, vill inte öppna dörren till allt. jag vill bara gömma mig för allt,
vara den lilla människa jag faktiskt är, den sårbara, trasiga och ensamma människan.
men jag kan inte, måste vara stark. ta hand om alla andra, visa att jag klarar mig.
så länge mina nära har det bra, så klarar jag mig.
eller jag vill tro det iallafall, jag måste försöka tro på det.
det finns ingen som jag kan prata med, ingen som förstår.
eller, jag kanske har fel, det kanske finns någon, men jag är för rädd.
jag går in i min roll som stålkvinnan som inte har några beskymmer,
så jag låter ingen skrapa på ytan. jag vill inte att någon ska se alla märken, ärr eller sår som ligger där under. jag törs inte visa dem för någon, jag äcklas utav dem, men jag vet att jag måste skrapa sönder skorpan in till allt, någon gång snart, en gång för alla. jag måste hitta källan till att jag mår som jag gör, annars kommer allt bara förvärras.
jag är rädd för mig själv, blir rädd för vad ångesten gör med mig, eller får mig att göra.
vad rösterna driver mig till eller hur mina tankar tar över mitt huvud, hur jag låter dem styra.
jag orkar snart inte mer, måste hitta en väg ut. på ett eller annat sätt.
is
mina händer känns som istappar, vill inte veta i vilket skick mina fötter är.
jag fryser så extremt mycket, sitter och hackar tänder. då kanske du förstår hur kallt det är.
men inga fönster eller dörrar är öppna och jag har strumpor och tjocktröja och andra tjockiskläder på mig. jag känner knottret längs ryggraden och magen, armarna och benen.
det är kallt kallt kallt!
ögonlocken är tunga, det är jobbigt att svälja.
kroppen är tung och gör ont, håller jag på att bli sjuk tro?
jävla mamma, som säger att det beror på att mitt blodsocker och blodtryck är lågt.
och att det kan vara för att jag "knappt" äter längre och att jag har gått ner "så mycket i vikt"
lögner är det, en jävla massa lögner! jag äter massor och jag har INTE gått ner så mycketnu i sommar, kanske 5-7kilo MAX. vilket är ingenting! jag har massor utav fett på kroppen,
så jag borde inte frysa så enormt som jag gör varenda jävla dag!
(och jag älskar min mamma så du vet)
ångesten är på återbesök igen,
knivhugg i magen, stelheten, gropen i halsen.
de är på besök nu, rösterna också.
känner att paniken börjar spridas i kroppen.
jag mår inte bra!
men frågar du mig, så förnekar jag allt,
och svarar att allt är kanoners :)
för allting är ju så jävla bra, allting är perfekt. mitt liv är perfekt!
jag lever mitt egna perfekta liv
...eller?
nu går jag härifrån, måste kontrollera mig.
jag fryser så extremt mycket, sitter och hackar tänder. då kanske du förstår hur kallt det är.
men inga fönster eller dörrar är öppna och jag har strumpor och tjocktröja och andra tjockiskläder på mig. jag känner knottret längs ryggraden och magen, armarna och benen.
det är kallt kallt kallt!
ögonlocken är tunga, det är jobbigt att svälja.
kroppen är tung och gör ont, håller jag på att bli sjuk tro?
jävla mamma, som säger att det beror på att mitt blodsocker och blodtryck är lågt.
och att det kan vara för att jag "knappt" äter längre och att jag har gått ner "så mycket i vikt"
lögner är det, en jävla massa lögner! jag äter massor och jag har INTE gått ner så mycket
så jag borde inte frysa så enormt som jag gör varenda jävla dag!
(och jag älskar min mamma så du vet)
ångesten är på återbesök igen,
knivhugg i magen, stelheten, gropen i halsen.
de är på besök nu, rösterna också.
känner att paniken börjar spridas i kroppen.
jag mår inte bra!
men frågar du mig, så
och svarar att allt är kanoners :)
jag lever mitt egna perfekta liv
...eller?
nu går jag härifrån, måste kontrollera mig.
