running in circles
Tänker nu för första gången någonsin försöka skriva av mig av allt jag känner, tänker och bär inom mig. Redan nu tar det emot för jag vet inte om jag kommer att klara av känslan att släppa ut det. Att släppa taget om det som jag har gått omkring med i så många år nu, släppa taget om det som har blivit min vardag. Det som jag vissa stunder lever slaviskt för och i nästa stund hatar och önskar att jag kunde avsluta via ett sista andetag. Så många händelser, som har förstört mig, gjort mig ledsen, uppriven, orolig, förvirrad och glad, men aldrig lycklig, aldrig. Jag vet inte vem jag är, jag känner inte tjejen som i detta nu knapprar på tangenterna, jag låter inte henne komma fram, inte för någon. Det verkar lättast så, att ingen får veta, så ingen kan såra. Skalet kan fly, fly innan det blir jobbigt, innan möjligheten att bli sårad kommer. Men det förstör så mycket. Det förstör chansen till lycka, den chans jag så länge hoppats och väntat på. men jag är rädd, jag vill inte att någon ska tycka illa om den jag är, jag vill inte höra elaka ord, så då smiter jag undan istället. Det kan va lätt att tro att jag har världens bästa självförtroende, att jag är lycklig. men skenet bedrar, inombords är jag en liten, vilsen tjej som försöker att leva som jag tror är bäst, så som jag förväntas. så att jag ska bli omtyckt. Jag vill stå med båda fötterna på jorden, stå för den JAG är, men henne har jag inte hittat, jag har inte hittat mig själv, för jag låter mig inte varken se eller känna efter, jag är så rädd för vad alla andra ska tycka, så jag låter bli. Jag vill vara lika fin som alla andra tjejer, jag vill kunna tycka att jag är fin. att kunna stå där i spegeln och känna, jag är fin. men fin finns inte i min värld. än mindre att någon annan ska tycka att jag är det, och absolut inte en kille. vad har jag som är fint? personlighet? utseende? nej, inte direkt. jag är tjock, ful och allmänt ointressant. låter säkert rätt tragiskt, men sån är jag. det är jag, det är den personen jag har låtit mig själv bli. jag hatar mig själv för det, hatar att jag sätter stopp för mig själv, att jag alltid förstör och inte låter mig själv ta chanserna, jag vill, men vågar jag? är jag värdig?
alla kommentarer, blickar och snacka förstör mig, bryter ner mig. jag vill inte bry mig, men jag gör det ändå. och det sjuka är att jag tar åt mig och tror på allt. nästan allt iallafall. jag försöker visa mig stark inför folk, vill inte att de ska se hur trasig jag egentligen är på insidan, kanske därför som jag springer innan det blir jobbigt, så ingen ska kunna se att jag faktiskt inte är så som jag visar utåt? jag vill inte visa mig underlägsen, vill inte att någon ska se att jag mår dåligt. Jag vill klara mig själv, jag vill vara den starka tjejen med det stora självförtroendet. jag vill vara smal, fin och lycklig. men sån är inte jag.
det är många saker som har "tvingat" mig att bli så här, många personer som jag har låtit tagit över och styrt mig hit. jag visste ju bättre, varför lyssnade jag? jag lät dessa personer bryta ner det lilla självförtroende jag hade, var det värt det? nej. jag önskar att jag bara hade stått upp för mig själv.
genom åren har det varit massa bråk, jag har bråkat, slagits, skrikit, kämpat för att försöka hävda mig. det hjälpte inte heller, inte då och förmodligen inte nu. men nu är jag annorlunda, jag känner inte att jag behöver det. visst, jag blir arg, jag skriker. men inte utan riktig anledning. min mamma och jag, våran relation är bidragande till detta, vi har bråkat mer än jag trott varit möjligt, det sårar mig otroligt mycket att våran relation är förstörd, att mina föräldrars relation blev förstörd och styrde mig och min mamma dit. jag saknar min mamma, jag saknar den personen hon var då när vi var bästa vänner. hon var min absolut bästa vän förut, jag sa allt till henne, hon fanns alltid där. sedan ändrades det, helt. jag har också del i det, det vet jag. många ord som vi har tilldelat varandra och situationer vi har hamnat i har gjort mig så otroligt ont. det gör ont ända in i benmärgen när jag tänker på det.
jag har försökt så många gånger, försökt förklara det jag bär inom mig, sätta ord på känslan, på känslorna som gör mig så ledsen, så arg och som ger mig ångest. jag orkar inte med att känna på det här sättet. det är inte det här jag vill, jag vill se bortom allt det som hänt. hitta den jag är bakom allt det här, hitta mig själv. jag vill kunna känna att jag duger, jag vill kunna lära känna mig själv och i sinom tid våga visa och dela med mig av den jag är till andra, utan att känna av känslan att " jag säger för mycket", jag vill kunna sluta fly när jag känner att det börjar bli för känsligt, eller. jag vill rättare sagt låta mig själv komma till en sådan punkt, jag vill låta mig själv ta chanserna, jag vill inte fly innan jag har kommit dit, bara för att det är lättast, för att jag inte vågar visa vem jag är, för att känslan av att bli sårad är så stor. jag vill våga släppa taget. jag vill våga låta någon se den jag är, våga ta chansen att kunna bli lycklig och inte förstöra för mig själv.
"nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard."
sportlov
tisdag. sportlov. skönt? eh ja!!
imorgon fyller jag år också, 19.
haha vad är det för ålder egentligen?
jag borde väl kunna skippa och fylla år igen nästa år?
20 är ju betydligt mer viktigt än 19, haha!
aja, fettisdag idag också. så alla ska väl äta semlor, right?
alla utom jag isf, blir ingen i år, nästa kanske.
planer min vän, planer. jag har stoooora planer.
den här veckan ska jag bara ta det luuuugnt!
sova, chilla, träffa folk och göra saker JAG vill! :)
nej, enough is enough
hej.
