nikoline

Dagarna är tomma och tysta. Jag är tom och tyst. Jag vet att du aldrig kommer tillbaka mamma men jag hoppas så innerligt att tanken på detta fruktansvärda kan avta, så det slipper göra ont i hjärtat hela tiden. Försöker att inte tänka på dig hur svårt det än är. Jag vill glömma, förtränga. Inte alltid men åtminstone för nu. Jag orkar inte känns så här. Punkt!

Såg en tulpan idag, tulpaner är och kommer alltid vara mammas blomma. Speciellt om den är lila, för det är så mycket mamma som det bara går. Hennes favorit blomma och färg på en och samma gång. Skär i hjärtat men glädjer mig samtidigt, konstigt det där. Men någonstans i hjärtat så känns det bra. Jag kan titta på tulpanen och le, hon är där, hon är här. Alltid med mig.