nikoline

Jag förstår ingenting, vill inte förstå. Vill inte inse att du aldrig mer kommer att komma tillbaka, att du är borta. Jag är så ledsen över så många saker och jag kämpar dag för dag för att morgondagen ska kännas bättre. 

Igår var det tre veckor sedan det hände, sedan min mamma hamnade på sjukhus, tre veckor sedan läkaren ringde och vi åkte dit.Tre veckor sedan vi satt på golvet utanför salen och hörde läkaren berätta vad som hänt, tre veckor sedan som läkaren sa att hon kommer troligtvis inte klara av natten. Igår var det tre veckor sedan jag ramlade ner i helvetet.

Idag är det tre veckor sedan jag pratade med min mamma för sista gången, tre veckor sedan jag hörde hennes röst. Tre veckor sedan som hon sa "jag älskar dig gumman". Tre veckor, 21dagar. Det känns som igår och som en evighet sedan. Dessa tre veckor kommer bli att tre månader, de kommer att bli tre år.  

Vila i finaste frid, världens bästa mamma. Älskar dig💕

Jag känner mig helt tom, fast ne.. Ändå inte. Inom mig är allt ett krig, förväntan, rädsla, hopp, förtvivlan. Det är kaos. Allt är kaos, mitt liv är kaos, jag är ett enda stort kaos. Jag trodde aldrig att något sånt här skulle komma att drabba min familj, en sån här kris hoppades jag aldrig behöva genomgå. Och mot förmodan, om jag skulle tvingas till det så skulle min mamma sitta där bredvid mig, hålla mig i handen, krama mig och torka bort mina tårar.  Hon ska ju sitta här bredvid oss, tillsammans med oss. Fan vad jag saknar dig mamma!

Jag vet helt ärligt inte hur mitt liv ska kunna fungera utan dig. Vem ska jag ringa när jag undrar något? Eller när jag bara behöver någon att prata med? Allt det där som jag tog för givet förut, att du alltid ska finnas vid min sida. Ge mig råd, skratta med mig och skälla på mig. Det kommer alltid att finnas ett hål i mitt hjärta, ett hål i mitt liv. Ditt hål, där du har varit. Närmast hjärtat. Jag älskar dig så det gör ont, jag saknar dig så det gör ont. När jag tänker på dig gör det ont, när jag är hos dig nu så gör det ont. Det gör ont att åka från dig. Hela tiden gör det ont, hela jävla tiden. Jag är stolt att ha dig som mamma, jag kommer alltid vara stolt över dig, vara stolt över att jag är din dotter, att jag är din Nickodemus. Det kommer jag vara tills vi ses igen, på andra sidan. Älskade älskade mamma.

Jag saknar dig, saknar dig min mor, jag saknar dig mer än vad du tror. Jag håller inte bara på att förlora min mamma, jag håller på att förlora min bästa vän. Den vän jag kan prata med allt om, som jag helt och hållet kan vara mig själv med, som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Som alltid har funnits där för mig, bredvid mig, gett mig en axel att luta mig mot, en hand att hålla.  Det känns som att halva min existens försvinner bit för bit tillsammans med dig. Fan mamma, fan fan fan. Älskar dig mer än allt, kommer att sakna och älska dig tills vi ses igen, på andra sidan. Tills dess, håll dig kvar. Snälla.

Tjena mamma, du vet väl att jag saknar dig, saknar dig varje dag, jag saknar dig varje, jag saknar dig varje dag.

Chocken släpper inte, jag vaknar inte ur den här mardrömmen. Det börjar falla på plats nu, efter 10dagar. Det är ingen dröm, detta är verklighet, detta händer i nuet. Hur mycket jag än kniper med ögonen och önskar så är jag på precis samma plats och allt runt omkring mig är precis likadant när jag öppnar dem igen. Fan, helvetes jävla fan fan fan. 

Tack mamma, tack för alla minnen du gett mig, alla resor vi gjort, alla gå på stan, alla fikor, alla kramar, alla skratt, alla ögonblick, alla känslor, alla pratstunder, alla telefonsamtal, alla middagar, alla frukostar, alla tårtor. Alla tips och råd. Allt, tack för allt. Tack för att du har gjort mig till den jag är idag. Tack. så jävla mycket tack.

Jag är rädd, så jävla rädd, hundra scenarion som snurrar runt i huvudet följt av massa tankar. Hoppet är det sista som överger människan säger dem och de håller jag fast vid. Håller alla tummar, tår och celler i min kropp för att morgondagen ska blir ljuset. Klarhet. Det måste, det bara måste gå vägen. Älskade älskade mor.