Älskade
Det som inte fick hända har hänt, det värsta tänkbara är verklighet. Att se ens närstående sväva mellan liv och död och med vetskap att man inte kan göra någonting, att man är en åskådare utan makt. Total förödelse och förtvivlan. Så många tankar och känslor som har spridit sig i min kropp och sinne de senaste dagarna tror jag aldrig har inträffat tidigare. Lugnet jag kände för tre dagar sedan på jobbet, det är som bortblåst. Möten, samtal och väntan. Denna ständiga jävla väntan, det knäcker mig, oss. De sägs ju att hemskheter för familjen samman, gör den starkare. Det är sant, men det är så jävla sämst att de ska vara just denna situation som ska vara huvud-punkt. Fan fan fan, helvetens jävla fan. Vill bara att du ska vakna, vara frisk och åka hem med oss. Prata med oss, umgås med oss, titta på oss. Leva med oss.
M. Vi saknar dig, vi längtar efter dig, vi finns här för dig. Vi älskar dig. Älskar, älskar, älskar dig.
Trampa
Trampa på, trampa lite till, visst gör det, varsågod.
Hatar att bli utnyttjad för andras nöje, för att deras liv ska gå runt.
Jag hatar att folk spelar på mitt samvete för att få som de vill, att bli använd.
Jag hatar att jag tillåter det, att jag inte är tillräckligt stark för att säga ifrån, för att säga nej!
Känslan efteråt, misslyckande, förnedring, ilska. Varför? Varför? Varför låter jag detta upprepas gång efter gång? Har jag ingen moral i kroppen? Ingen heder?
Helvete vad irriterad jag är, arg.
Skev
Det är konstigt, tyst och skrämmande. Känslan i kroppen gör mig både exalterad och rädd. Har egentligen aldrig brytt mig om den, tills nu.
Tusen tankar som snurrar omkring, har dragit mig tillbaka, tillbaks bakom fasaden. Leendet är på plats.
Det kommer liksom krypandes, otillräcklighet, smuts. Fan fan fan.
Vem är det som stirrar tillbaka i det blanka?
Tjena brorsan
Finns lite mera sinnerso inombords
första gången vi kan vara lillasyster/lstorebror
första gången vi kan vara lillasyster/lstorebror
en förebild så mycket mer än mitt blod
och du har hjälpt mig så jävla mycket mer än du tro.
och du har hjälpt mig så jävla mycket mer än du tro.
Precis så där var det, förut, för några år sedan, när jag hade dig i mitt liv.
När du fanns där till 100%. Du förstår nog inte, hur mycket jag saknar dig,
hur mycket jag saknar den där jävla känslan i magen, som fick mig lycklig.
När jag kunde stå rakryggad och stolt och berätta för alla om dig, om min storebror.
När du äntligen hade kommit in i mitt liv, jag trodde då att du alltid skulle finnas där.
Du finns fortfarande men samtidigt så lyser du med din frånvaro.
Jag hade bestämt mig, inte en gång till, inte en jävla gång till skulle jag känna mig sviken,
ensam, lämnad och trasig. Du skulle inte få påverka mig. Men fan, går inte att stänga av.
Jag fungerar inte så, jag ger helhjärtat, jag försöker till jag stupar.
Vet att jag inte har varit så förstående, att jag varit självisk,
Men det är bara för att jag vill så mycket, allt är så knas nu.
Vet inte om du någongång kommer förstå, kommer kunna eller vilja,
Du kanske aldrig mer kommer att träffa mig, prata med mig, fundera på mig, sakna mig.
Hoppas du vet vart jag står, oavsett vad.
Kärlek
Sparven
Man går fel väg ibland, gör fel saker, med fel folk, säger fel saker och bara rent allmänt trampar snett.
Men varje människa är värd en andra chans, vissa flera.
Jag har en tendens att antingen ge 100 chanser eller ingen, noll.
Men du, du tar inte vara på dem, det skär i hjärtat.
Jag kommer inte sluta bry mig, aldrig någonsin.
Du är viktig, oavsett vad. Fan, saknar dig, oss.
Brori, vart gick det fel? Vart gick vi fel? Vad hände?
Tänker på dig även fast jag inte vet vart du är, hur du mår.
Även fast du har stängt av allt, stängt mig ute, gång på gång.
Jag ger mig inte, du är kött och blod för mig, alltid.
Kärlek!
