nikoline

Jag är ett enda stort hål, en trasig själv som försöker hålla sig på benen. Vissa dagar går det andra dagar fortsätter jag bara att falla. Saknade och smärtan går inte att beskriva, den sorg jag känner i mitt bröst har jag inte ord nog för att kunna förklara. Jag är sönderbruten och jag vet inte hur jag ska kunna bli lagad, inget klister i världen kan hjälpa. Jag måste väl helt enkelt lära mig att leva med smärtan, saknaden och ensamhet som mamma lämnat efter. Försöker minnas henne som den fantastiska person, mamma och vän hon var till mig trots våra dåliga stunder. Dem dåliga stunder spelar i slutändan ingen roll, även om de tar all uppmärksamhet just då. Ångrar så mycket, är så stolt och glad för mycket. Jag har haft världens bästa mamma och vän i nästan 22år. Tack.

Idag är egentligen som vilken dag som helst, man träffar och gratulerar mamma på morsdag och umgås tillsammans. Men idag är ingen vanlig dag för mig. Idag är en sorgsen dag. Idag så känns det in i benmärgen att jag inte har min mamma vid min sida, att jag inte kan träffa henne och umgås eller ens ringa. Idag kan jag inte fira min älskade underbara mamma som jag brukar. Utan idag får jag titta upp i skyn, blunda, kyssa halsbandet och hänger runt min hals och säga högt för mig själv, så högt så att hon kanske hör mig där uppe

Ska det aldrig sluta göra så här ont? Ska jag aldrig få känna en solglimt mot mitt ansikte? Jag vill upp från det här mörka hålet. Jag vill inte ha så ont i hjärtat hela tiden. Jag vill vara stark och kämpa. Varför drömmer jag om mamma? Varför drömmer jag om scenariot.. Det ser olika ut i varje dröm men utgången är annorlunda och jag fanns där och räddade henne. Det är ett rent helvete att vakna upp ur drömmen och inse att det var bara på låtsas, jag räddade henne inte, jag kunde inte. Hon är bara borta. Jag ser hennes ansikte i drömmen, hör hennes röst precis som om det är på riktigt. Jag skulle verkligen göra allt bara för att få prata med henne igen, rädda henne, krama henne och aldrig släppa taget.