fu
kylan gör så att tårarna bränner mot skinnet,
det gör säkert ont, svider, men jag njuter.
längesedan jag kände mig såhär.. tom
försöker att hålla huvudet högt och humöret uppe,
men i min ensamhet så brister det.
jag känner verkligen inte motivation till någonting.
mest av allt skulle jag bara vilja lägga mig ner och alla kliva upp igen.
bara få bort trycket över bröstet, andas igen. med lättnad.
jag hatar mig själv för det här.
samma visa om igen, jag är så jävla feg.
varför säger jag ingenting? varför gör jag ingenting?
önskar jag kunde förklara hur det känns,
men jag vet inte vilka ord jag ska använda för att förklara,
kort och gott : jag orkar inte, jag vill inte längre.
mycket måste förändras, men..
jag kommer sätta stopp för mig själv, som vanligt.
helvete.
ingenting går vägen, nu lägger jag ner allt.
Kommentarer
Trackback
