nikoline

Jag känner mig helt tom, fast ne.. Ändå inte. Inom mig är allt ett krig, förväntan, rädsla, hopp, förtvivlan. Det är kaos. Allt är kaos, mitt liv är kaos, jag är ett enda stort kaos. Jag trodde aldrig att något sånt här skulle komma att drabba min familj, en sån här kris hoppades jag aldrig behöva genomgå. Och mot förmodan, om jag skulle tvingas till det så skulle min mamma sitta där bredvid mig, hålla mig i handen, krama mig och torka bort mina tårar.  Hon ska ju sitta här bredvid oss, tillsammans med oss. Fan vad jag saknar dig mamma!