nikoline

Precis så där var det, förut, för några år sedan, när jag hade dig i mitt liv.

När du fanns där till 100%. Du förstår nog inte, hur mycket jag saknar dig,

hur mycket jag saknar den där jävla känslan i magen, som fick mig lycklig.

När jag kunde stå rakryggad och stolt och berätta för alla om dig, om min storebror.

När du äntligen hade kommit in i mitt liv, jag trodde då att du alltid skulle finnas där.

Du finns fortfarande men samtidigt så lyser du med din frånvaro.

 

Jag hade bestämt mig, inte en gång till, inte en jävla gång till skulle jag känna mig sviken,

ensam, lämnad och trasig. Du skulle inte få påverka mig. Men fan, går inte att stänga av.

 

Jag fungerar inte så, jag ger helhjärtat, jag försöker till jag stupar.

Vet att jag inte har varit så förstående, att jag varit självisk,

Men det är bara för att jag vill så mycket, allt är så knas nu.

 

Vet inte om du någongång kommer förstå, kommer kunna eller vilja,

Du kanske aldrig mer kommer att träffa mig, prata med mig, fundera på mig, sakna mig.

 

Hoppas du vet vart jag står, oavsett vad.