nikoline

Jag landar på det kalla golvet, försöker titta upp på människan som står framför mig, spänner ögonen allt jag kan, men det enda jag kan se är en siluett i blåa kläder. Försöker lyssna men det är tyst, Jag hör ingenting. Det börjar snurra i huvudet, allting snurrar, hjärtat slår fortare än jag trott varit möjligt och jag kan inte andas. Försöker vända huvudet och titta in i rummet bredvid, det tar tvärstopp, försöker ta djupa andetag men det är bara stopp, jag känner något blött som träffar mina kinder och för en snabb sekund så hör jag ett ljud, ett skrik, ett gallskrik, det tar återigen några sekunder innan jag förstår att det är mitt egna skrik jag hör, det är jag som skriker i ren panik. Jag drar knäna in mot kroppen, håller om knäna med armarna och vaggar fram och tillbaka, skriket är fortfarande kvar. Lugn, lugn nikoline. Det är inte sant, det har inte hänt. Det är bara en dröm. Jag känner en arm mot min axel, försöker återigen titta upp mot siluetten framför mig, den har inte längre blåa kläder, nej det är en siluett jag känner igen, det hugger till i magen. Så det är verkligen sant?