nikoline

För sex år sedan fick jag ett brev från dig. Ett handskrivet brev där du berättade om din dag, hur du mår, om dina framsteg. Jag minns att jag var så glad, så nervös när jag stod där med brevet i handen. Du hade skrivit till mig. På sex år så har både du och jag förändrats. Våra liv har förändrats, mitt för all framtid. Jag önskar så att jag hade haft dig som stöd då. Jag önskar att jag hade haft dig som stöd nu. Du var min klippa, min trygghet. Jag minns så väl när jag och anna tog bussen ut till bredsand för att överraska dig. Du behövde hjälp med att sätta ihop sin soffa men jag fick absolut inte göra något, för jag kunde ju göra illa mig. Bara en sån små sak, du brydde dig. Vi satt uppe hela natten, du hade laddat ner min favorit beck-film bara så vi kunde titta på den tillsammans. Åh, jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Det var ditt sätt att visa att du brydde dig om mig. Vad hände egentligen? Vart på vägen gick allt fel? Hur gick vi från att vara storebror och lillasyster till att bara vara syskon på papperet? Främlingar. Vi hörs aldrig, jag hade inte sett dig någonstans på flera år förrän den där kvällen på willys för någon månad sen. Hur sjukt är inte det? Det är som att du inte existerar längre. Du lever i din värld och jag i min. Försöker att inte tänka på dig, sakna dig eller tiden vi delade. För nu, för första gången på år så gör det ont. Igen.