nikoline

tomhet.
ensam, övergiven, lämnad, hoppad på, sparkad på, spottad på.
det känns ända in i själen, jag vet att jag gjorde fel.
jag visste då att det var fel, men kunde inte låta bli.
faen nikoline, du vet ju hur det blir.
folk pratar och ångesten kväver dig.
sakta, så sakta att du känner hur ögonen stänger sig
så sakta så du känner hur det bildas tårar i ögonvrån,
hur det bränner till innanför ögonlocken.

tårarna vill ut, men du håller imot.
vill inte visa dig svag, för vem? dig själv?
du är alldeles ensam, du sitter ensam och allting är tyst.
inte ett ljud någonstans, du håller andan för att inte bryta tystnaden.
du vill skrika, skriva så högt att glas spricker, så högt att det gör ont.
men låter bli, för du vill inte förlora.
du sitter ensan, ingen är i närheten men ändå är du rädd för att någon ska se dig,
är rädd för att någon ska se hur äcklig och ful du verkligen är
att  någon ska se hur du ser ut på insidan, få en syn om hur du verkligen ser ut
se dina sår, dina ärr. du är rädd för att någon ska se hur trasig du faktiskt är.

finns inget bättre än att skriva om sig själv i andra person,
lättare så, man verkar inte så dålig. det blir liksom inte lika personligt.
allting kommer från mig, men ändå inte. förstår du?
det handlar om mig, men jag får det att framstå som inte.
eller åtminstone försöker, lyckas jag? troligtvis inte.
men det är ju värt ett försök iallafall.

jag måste framstå som patetisk.
men då ser du mig från rätt vinkel,
jag är sån, jag är...
jag vet inte vad jag är eller vem jag är.

det här var ett försök till förklaring,
jag vill förklara allt, men det går inte.
rösterna säger ifrån och jag låter dem vinna.
skit också, skit, skit, skit.


"nu kan det inte bli värre tänkte jag,
det finns inget i hela världen som kan göra det värre än vad det är,
det var jag säker på. jag försökte självsäkert intala mig det, om och om igen.
om jag bara hade vetat hur fel jag hade." - det går på repeat. samma sak,varje gång.