nikoline

Smärta. Det är det jag känner, det enda jag känner. 

Jag försöker, jag kämpar, jag lyckas, jag misslyckas och jag kämpar lite till. Finns så mycket jag skulle kunna berätta om här. Så mycket saker som hänt i mitt liv som format mig som människa. Jag skulle kunna berätta saker som ingen skulle tro på. Men jag kan inte, jag törs inte. Inte än. Jag hoppas att jag en vacker dag ska vara stark nog att lätta mitt hjärta. Jag ska kämpa mig dit. Jag kämpar mig dit. Bit för bit. Steg för steg.

Jag är verkligen helt dum i huvudet. Att jag ens kunde tro, hoppas. Fan, jag borde ha vetat bättre. Jag vet ju bättre.

Din dialekt, din röst och dina fina ord förföljer mig. Jag känner hur mina kinder blir varma och hur det rycker i mina mungipor för att sedan fullbordas till ett leende utanför det vanliga. Det pirrar till i magen varje gång du skriver och varje gången telefonen ringer så hoppas jag att det är du. Som på ditt breda norrbottensmål ringer för att säga hej och surra lite om allt möjligt. Vad är det som händer? Är det fjärilar i magen jag känner? 

Vad händer? Kan det vara sant? Har jag verkligen hittat någon som kan vara min perfect match? Tänker inte gå händelserna i förväg.. Men just nu så känns det bra, väldigt bra.

Så många minnen väcks till liv när denna låt sprider sig ur högtalarna. Jag, du, vi. Vi mot världen. Som det var då, som det borde vara nu. Krigar vidare. All  kärlek! /lillsis.

För sex år sedan fick jag ett brev från dig. Ett handskrivet brev där du berättade om din dag, hur du mår, om dina framsteg. Jag minns att jag var så glad, så nervös när jag stod där med brevet i handen. Du hade skrivit till mig. På sex år så har både du och jag förändrats. Våra liv har förändrats, mitt för all framtid. Jag önskar så att jag hade haft dig som stöd då. Jag önskar att jag hade haft dig som stöd nu. Du var min klippa, min trygghet. Jag minns så väl när jag och anna tog bussen ut till bredsand för att överraska dig. Du behövde hjälp med att sätta ihop sin soffa men jag fick absolut inte göra något, för jag kunde ju göra illa mig. Bara en sån små sak, du brydde dig. Vi satt uppe hela natten, du hade laddat ner min favorit beck-film bara så vi kunde titta på den tillsammans. Åh, jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Det var ditt sätt att visa att du brydde dig om mig. Vad hände egentligen? Vart på vägen gick allt fel? Hur gick vi från att vara storebror och lillasyster till att bara vara syskon på papperet? Främlingar. Vi hörs aldrig, jag hade inte sett dig någonstans på flera år förrän den där kvällen på willys för någon månad sen. Hur sjukt är inte det? Det är som att du inte existerar längre. Du lever i din värld och jag i min. Försöker att inte tänka på dig, sakna dig eller tiden vi delade. För nu, för första gången på år så gör det ont. Igen. 

Idag är det din födelsedag. Jag får inte fira dig. Jag kan inte fira dig. Jag kan inte säga grattis. Jag kan inte träffa dig. För du finns inte kvar här. Du lever inte. Du är borta. Du är död. Saknar dig mamma. Jag hoppas så att du mår bra. Jag hoppas att du blir firad som den stjärna du är vart du än befinner dig. Grattis på 57års dagen, mamma. ❤️

Äntligen. Jag börjar känna mig glad, ja det står glad. G-L-A-D. Vet inte hur länge sen det är jag kände så här, det känns så främmande, men ändå så bra. Jag struntar i om det är tillfället, jag tänker njuta utav varenda sekund. JAG BÖRJAR KÄNNA MIG GLAD IGEN.

Morgonstund har guld i mun? Njae kanske, kanske inte. Just idag så är jag mer emot då jag ej har fått någon sömn i natt. 

Jag tänker mycket på dig mamma. Varje dag tänker jag på dig, varje dag saknar jag dig, varje dag önskar jag att allting vore annorlunda och att du orkat kämpa. Jag önskar att så att du ska ringa mig och att alltsammans bara varit en mardröm. I februari nästa år, vilket inte alls är så långt borta egentligen, om man tänker efter så har du varit borta i två år. I två långa år har jag saknat dig, sörjt dig, gråtit efter dig och ja, också varit arg på dig. Jag kommer att sakna dig och älska dig tills den dagen det är min tur att ta mitt sista andetag här på jorden. Alltid saknad, aldrig glömd!
/Din Nickodemus

Kan inte sova, som vanligt. Kroppen och ögonen känns trötta men mitt huvud är som en torktummlare, tankarna går runt runt. Känner så många olika känslor på en och samma gång. Jag är arg, besviken, sårad, jag är nog i grund och botten ledsen, jag är en ledsen människa. Gör ont i mig att skriva dessa meningar, det gör ont att medge att jag känner så här, varför vet jag inte. Livet är bara så orättvist ibland, varför ska jag få ångest över minsta lilla grej? Jag kämpar emot det, jag kämpar för att få lugn och ro och en bra känsla, men du ska veta att det är svårt, så jävla svårt.

Tog mig ut idag för första gången den här veckan, var visserligen bara ut med soporna men för mig kändes det som att gå ut på ett äventyr på minerad mark. Hjärtklappningen, paniken, kallsvettningarna det gav mig, vad det värt det? Svar ja, alla andra dagar skulle jag säga ja utan att tveka men idag vet jag inte. Så.himla.hemskt. Är i en svacka igen, fan.

Hur går man från att vara någon till att vara ingen? Idag har varit en känslosam dag med mycket ilska och tårar.